skymningsängeln

Jag känner mig så deprimerad... så tom. Jag önskar jag kunde skratta. Ni vet sådär så det bara bubblar i magen. När skrattet känns i hela kroppen. När jag ser alla mina brorsbarn skratta känns det bra. Dem skrattar ärligt. Från hjärtat... som om hela dem skrattar. När jag skrattar känns det på låtsas. Som nåt sorts fejk. Jag får helt enkelt lära mig av dem.

Idag har det varit en lååång arbetsdag. Jobbade 11 timmar. Jag fick mycket gjort. Det är bra. Trots det känns det som om berget aldrig tar slut. Det känns märkligt när man sliter häcken av sig och så känns det som om högen bara växer. Jag tycker iallafall att jobbet är roligt. Jag trivs med det jag gör och jag har världens bästa arbetskamrater. Men så får jag känslan på dagarna att jag bara vill lägga mig ner... sova. Försvinna därifrån. Åka hem. Känslan är så stark. Jag börjar tvivla på min kompetens, tycker arbetet är svårt och komplicerat. Jag vet ändå innerst inne att både min arbetskamrater och de "högre upp" är nöjda över det jag gör. Varför kommer alltid tvivlet?

Jag regredierar alltid när jag är trött och det är jag på kvällarna. Ikväll är jag hos världens bästa Johanna... det känns tryggt! Därför hoppas jag att jag får en god nattsömn.

Over and out!