skymningsängeln

Idag är det nio år sedan min mamma drack för sista gången. Nio. Nio långa fina år för henne. Fina år för oss runtomkring. Jag gråter, både av sorg och glädje. Jag minns alla år... av rent helvete.

Min mamma hade gjort en behandling år 2000, men föll tillbaka i missbruket. I slutet av sitt supande 2 år senare var mamma försvunnen. Hon var inte hemma. Jag och min bror ringde runt till alla bekanta, men ingen visste var hon hölll hus. Till slut fann vi henne i en lägenhet, utslagen på soffan. Mannen hon var hos låg i trapphuset och hade dille. Jag skrek och grinade. Vi fick med oss mamma till missbruksmottagningen senare på kvällen. På morgonen dagen efter ringde de och berättade att hon stuckit därifrån. Vad fan skulle vi göra? Vi tog oss återigen till lägenheten där hon var nästintill medvetslös. Vi fick med oss henne till lasarettet och där stannade hon. Hon hade såna kramper och dille att hon bara låg och hoppade på madrassen i sängen.

Hon kom till ett behandlingshem och var där i fem veckor. Jag kommer ihåg att vi var där några gånger och hälsade på några timmar på söndagarna. Det var svårt. Ibland har jag önskat livet ur min mamma. Jag skäms att skriva det, men det var så. Det hade varit bättre om hon varit borta för då hade jag och min bror sluppit all oro.

Nu är hon nykter... det är fint... och det är HON värd!