skymningsängeln

Idag fick jag lite tid ensam med dig. Det var längesedan sist. Jag önskar tillfällena kunde vara fler. Nu när jag kommer hem är jag ledsen och tårarna rinner. Jag minns dagarna då det bara var du och jag. Du och jag mot världen.

Jag minns en julafton. Det var sent på kvällen och vi gick bara runt i det lilla samhället där vi bodde. Ingen av oss vågade eller ville gå hem. Vi gick helt tysta. Ingen av oss sa något på en lång stund. Efter några timmar vände jag mig till dig och sa:
- Ska vi gå hem nu?
Du bara skakade på huvudet.
Vi gick vidare.

Idag är vi vuxna. Men idag blev jag blir särskild påmind om att vi varit små och hur den den lilla flickan och den lilla pojken befann sig i mardröm. I ett samförstånd trots tystnaden.