En kväll som denna...
... känner jag mig så oerhört ensam! Hålet i min mage bara växer och blir bottenlöst. Trots känslan vet förnuftet att jag inte är ensam egentligen. Jag har min Gud som aldrig sviker. Jag har vänner ett samtal bort. Jag har så jag kan skriva av mig via mail. Ändå är det så svårt.
Hålet i min mage har jag fyllt med alkohol...och massa andra destruktiva saker som bara bildar en ond cirkel. Hålet fylldes inte då egentligen...det blev bara större trots att jag inte visste det då. Ibland kommer tankarna igen på att jag ska fylla hålet med alkohol. Min sjukdom VILL fylla hålet hela tiden. Ibland oftare, ibland mindre. Ibland med sådan kraft att jag inte vet var jag ska ta vägen. Då är det tur att jag har mina vänner. Om jag väljer att ta hjälp av dem vill säga. Det är mitt val. Och val är jobbigt. Ansvar är jobbigt ibland.
Jag måste ansvara för min sjukdom. Det är viktigast. Men ibland kommer tvivlen. På att jag inte har sjukdomen. Speciellt har jag haft funderingar kring detta nu under en tid då min vän berättat att hon inte har en önskan längre om att sluta dricka. Det gör ont och det blir svårt. Tankarna snurrar...om inte HON har sjukdomen...då kan väl inte jag heller ha den.
Så vänder jag tankarna och tänker tillbaka på alla de gånger min före detta sambo bönat och bett om att jag inte ska dricka den kvällen och jag svarar att jag bara ska ta ett glas. Ett glas som blev två, tre, fyra...osv. Alkoholen gjorde att jag tappade kontrollen och kontrollförlusten ledde till att vi inte längre kunde fortsätta vara tillsammans. Det är en stor sorg för mig.
För jag ÄLSKAR den kvinnan! Villkorslöst!
Hålet i min mage har jag fyllt med alkohol...och massa andra destruktiva saker som bara bildar en ond cirkel. Hålet fylldes inte då egentligen...det blev bara större trots att jag inte visste det då. Ibland kommer tankarna igen på att jag ska fylla hålet med alkohol. Min sjukdom VILL fylla hålet hela tiden. Ibland oftare, ibland mindre. Ibland med sådan kraft att jag inte vet var jag ska ta vägen. Då är det tur att jag har mina vänner. Om jag väljer att ta hjälp av dem vill säga. Det är mitt val. Och val är jobbigt. Ansvar är jobbigt ibland.
Jag måste ansvara för min sjukdom. Det är viktigast. Men ibland kommer tvivlen. På att jag inte har sjukdomen. Speciellt har jag haft funderingar kring detta nu under en tid då min vän berättat att hon inte har en önskan längre om att sluta dricka. Det gör ont och det blir svårt. Tankarna snurrar...om inte HON har sjukdomen...då kan väl inte jag heller ha den.
Så vänder jag tankarna och tänker tillbaka på alla de gånger min före detta sambo bönat och bett om att jag inte ska dricka den kvällen och jag svarar att jag bara ska ta ett glas. Ett glas som blev två, tre, fyra...osv. Alkoholen gjorde att jag tappade kontrollen och kontrollförlusten ledde till att vi inte längre kunde fortsätta vara tillsammans. Det är en stor sorg för mig.
För jag ÄLSKAR den kvinnan! Villkorslöst!
Kommentarer
Trackback
