skymningsängeln

Jag kan inte se henne i ögonen. Jag måste blunda. Hålla händerna för ögonen och titta åt ett helt annat håll. Skammen. Skulden. Den gör ont.

Jag börjar tycka om henne. Gör för ont att minnas. Att känna. Det blir lättare om jag blundar... för då finns jag inte.

Kanske jag vågar kika på henne en dag. Kanske att jag en dag kan titta henne i ögonen och säga "det var inte mitt fel".