Nio år..
Min mamma hade gjort en behandling år 2000, men föll tillbaka i missbruket. I slutet av sitt supande 2 år senare var mamma försvunnen. Hon var inte hemma. Jag och min bror ringde runt till alla bekanta, men ingen visste var hon hölll hus. Till slut fann vi henne i en lägenhet, utslagen på soffan. Mannen hon var hos låg i trapphuset och hade dille. Jag skrek och grinade. Vi fick med oss mamma till missbruksmottagningen senare på kvällen. På morgonen dagen efter ringde de och berättade att hon stuckit därifrån. Vad fan skulle vi göra? Vi tog oss återigen till lägenheten där hon var nästintill medvetslös. Vi fick med oss henne till lasarettet och där stannade hon. Hon hade såna kramper och dille att hon bara låg och hoppade på madrassen i sängen.
Hon kom till ett behandlingshem och var där i fem veckor. Jag kommer ihåg att vi var där några gånger och hälsade på några timmar på söndagarna. Det var svårt. Ibland har jag önskat livet ur min mamma. Jag skäms att skriva det, men det var så. Det hade varit bättre om hon varit borta för då hade jag och min bror sluppit all oro.
Nu är hon nykter... det är fint... och det är HON värd!
Fint!
Översatt: In the club aaaaa.... in the club..aaaa!
Jag smälter!
Tistlar
Idag har jag hjälpt en vän att rensa massvis med tistlar i hennes avlidna pappas trädgård. Allt ska fräschas upp inför mäklarfotografering. Jag visste inte att tistlar kunde bli så höga. Herregud! Kändes bra att jobba fysiskt med kroppen och fint blev det också. Jag önskade att jag kunnat stanna kvar lite längre, men lånar man en bil så måste den ju lämnas tillbaka. Nåde mig om jag skulle komma försent. Då vet jag någon som inte skulle bli glad.
Jag har en person i min närhet som gör mig så ledsen. I dennes sällskap känner jag mig emellanåt väldigt kränkt. Jag känner mig utnyttjad och det slår på min självkänsla. Situationer uppstår där jag får kastat i ansiktet att jag är ful i håret, inte får ta en godisbit för att jag är för tjock osv. Det gör ont att höra såna saker.
Bubblande skratt
Idag har det varit en lååång arbetsdag. Jobbade 11 timmar. Jag fick mycket gjort. Det är bra. Trots det känns det som om berget aldrig tar slut. Det känns märkligt när man sliter häcken av sig och så känns det som om högen bara växer. Jag tycker iallafall att jobbet är roligt. Jag trivs med det jag gör och jag har världens bästa arbetskamrater. Men så får jag känslan på dagarna att jag bara vill lägga mig ner... sova. Försvinna därifrån. Åka hem. Känslan är så stark. Jag börjar tvivla på min kompetens, tycker arbetet är svårt och komplicerat. Jag vet ändå innerst inne att både min arbetskamrater och de "högre upp" är nöjda över det jag gör. Varför kommer alltid tvivlet?
Jag regredierar alltid när jag är trött och det är jag på kvällarna. Ikväll är jag hos världens bästa Johanna... det känns tryggt! Därför hoppas jag att jag får en god nattsömn.
Over and out!
Jobbdax
Jag är inne i en period där jag skulle behöva vara ledig. En period där jag jobbar massa med mig själv. Eller mina själv om man ska vara ärlig. Det är jobbigt att bara gå upp ur sängen ibland. Jag försöker tänka så positivt jag bara kan om att allt kommer bli bättre en vacker dag. Den dagen ska jag erövra hela världen. Då ska jag bege mig ut i skogen och skrika allt vad jag orkar.
Tills dess får jag allt knega!
Jag är rädd
Fotspår i sanden
När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.
HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig."
Du måste finnas- Helen Sjöholm
Du fördrev mig, Gud Från mitt hemland slets jag bort Här är jag en flykting och en främling Och det ödet finner jag mig i Men du tog mitt barn Och du tar mig från min man Jag kan inte längre sen en mening Vad är det du vill? Vad ska jag tro... Tanken är svindlande Framför mig gapar en avgrund Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej Frågan är väckt Och nu darrar min själ inför svaret Att du inte finns till Fast jag trodde på dig Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till Ja, vad gjorde jag då? Nej, du måste finnas Du måste Jag lever mitt liv genom dig Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav Du måste finnas Du måste Hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans Jag vore ingenting om du inte fanns Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så Ordet är 'om', om jag bett alla böner förgäves Om du inte finns till Vad ska jag göra då? Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? Om du inte fanns till Vem tog hand om mig sen? Nej, du måste finnas Du måste Jag lever mitt liv genom dig Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav Du måste finnas Du måste Hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans Jag vore ingenting om du inte fanns Du måste finnas Du måste Hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans Jag vore ingenting om du inte fanns
Snart dax....
Idag är det lördag. Är medbjuden på kräftskiva hos länkarna, men jag ska inte med. Jag har valt att umgås med en vän istället. Äta och dricka gott. Inget går upp mot en gammal hederlig trocadero ;). Imorgon ska jag på samtal, trots att det är söndag. Det känns bra. Jag står och vacklar. Jag läser mycket just nu... mest för att förstå mig på mig själv. Det känns bra. Jag vet vad saker och ting beror på. Hjärnan vet... men inte känslorna. Förnuftet och känslorna går ju inte alltid ihop som ni vet.
Over and out.
En dag...
Ett inbrott
"Ett inbrott
har förövats i en människa
Förövaren,
som är en yngre medelålders man
tog sig in genom hjärtat
som barnet inte lärt sig låsa.
När tjuven i sitt själviska letande
efter kärlek och lycka
tanklöst tog för dig
gick han lös på inredningen.
Diverse oersättliga föremål
solkades ner och slogs sönder.
Hjärtat lämnades
i ett bedrövligt skick.
Reparationerna
kan inte komma igång
förrän tidigast om ett halvår
och beräknas kosta
en barndom."
(ur dessa våra minsta)
Tiden
"Tiden läker alla sår
var det någon som sa.
Den personen har fel.
Tiden läker inte alls alla sår,
man lär sig bara leva med dem."
Att se ut som...
AJ!
Kyrkan
Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.
Ont
Jag skulle behöva gråta.
Det gör ont i bröstet och jag har svårt att andas.
Jag har svårt att gråta.
Livet är svårt.
Just nu.
