Nostalgi
Nostalgi
Jag sitter och tittar på fotbollen och jag känner mig gråtmild. Känslan blir så himla stark när jag ser dem spela. Jag dras tillbaka till den tiden jag själv fick springa in på planen och sjunga den svenska nationalsången. Sjöng gjorde jag allt… för Sundhage sa till oss: Ni är utvalda att företräda Sverige. Ni ska uppföra er väl och ni ska sjunga den sång som representerar vårt land. Var stolta!
Jag var 14 år då jag togs ut i sörmlandslaget för första gången. I samma veva kom en kallelse från Södermanlands fotbollsförbund att de ville att jag skulle följa med det ett år äldre sörmlandslaget till elitlägret i Halmstad. Jag trodde de hade skickat fel eftersom jag var ett år yngre. Men till Halmstad kom jag, och det 2 ggr, och det var så himla roligt. Pia Sundhage spelade gitarr och det var första gången som jag sjöng med till ”det finns en boll i oss alla” och ”vi är tjejer, vi är bäst”. Det skulle dock inte bli den sista.
Jag blev utvald till dreamteam och i vår åldersgrupp blev Hanna Ljungberg rankad etta och jag kom som god tvåa. Det var STORT! När jag kom hem från Halmstad dröjde det inte länge förrän jag fick kallelse till att vara med i flicklandslaget. Jag kommer ihåg att första lägret var i Katrineholm. Det var hur kul som helst. Det rullade på med flicklandslaget, U-18 landslaget och till sist U-20 landslaget. I alla de landslag jag spelade var Pia Sundhage förbundskapten. Det är den bästa tränaren jag någonsin haft och en av de finaste personerna jag mött. I en av de sista landskamperna jag spelade var mot Tyskland och bland annat Birgit Printz. Vi vann med 2-1 och jag gjorde ett mål. Rakt upp i krysset med vänster fot.
Under den här tiden var mitt liv mycket svårt. Sundhage hjälpte mig mycket då jag hade det jobbigt. Hon ringde mig för att höra hur jag mådde och den tränare som hjälpte Pia i landslaget bjöd mig hem till dem en gång. Fotbollen har hjälpt mig många gånger då jag bara velat ge upp. Till slut vann och ”ondskan” och jag tvingades sluta spela. Istället för fotbollen tillbringade jag min tid med att dricka alkohol och ligga på psyk. Jag kämpade för att leva. Jag kämpade för att överleva. Inte ens fotbollen kunde rädda mig från det onda som fanns inom mig. Till alla andra sa jag att jag var skadad och inte orkade komma tillbaka.
Idag när jag tittar på fotbolls-VM känner jag sorg. Jag vet att jag kunnat stå där idag. Jag vet att jag hade kunnat stå där och sjunga för Sverige. Nu gör jag inte det utan får sitta här och heja fram världens finaste person, Pia Sundhage, till VM-guld!
Over and out
