skymningsängeln

Idag har jag pratat mycket med Gud. Jag har bett honom om hjälp att ta bort smärtan i mitt bröst. Jag har bett honom att ge mig mod att våga gå emot mina rädslor. Jag har bett honom om styrka att orka leva. Ibland är Gud och jag riktiga vänner. Ibland är jag arg på honom.

Gud och min relation är något som håller på att byggas upp. När jag var liten drömde jag om att någon skulle komma och rädda mig från allt ont. Jag låg med knäppta händer och önskade att någon skulle komma ridandes på en vit häst och plocka upp mig för att sedan ta mig långt långt bort. Jag tror att jag längtade efter Gud. I kyrkans barntimmar lärde jag mig "Gud som haver barnen kär" utantill. Jag var stolt. Under min uppväxt undrade jag alltid vart Gud var. Hur kunde han låta det hända... det onda?! Var befann han sig när jag behövde honom som mest?

Gud fanns nog med mig hela tiden. Han gjorde så jag överlevde. Han gjorde mig till en överlevare. Ändå tvivlar jag. Jag hade velat att han visat sig. Hjälpt mig därifrån på ett eller annat sätt. Jag har alltid trott att jag inte är älskad av någon och detta inkluderar Gud.

Idag kan jag ändå känna att han finns med mig... både i svart och vitt.