skymningsängeln

Helgen är snart slut och den har gått fort, för fort. Har haft fullt upp med både det ena och det andra. Det är nu på söndagskvällen som jag får tid att reflektera ordentligt. Tid att känna efter. Jag känner mig så splittrad, uppdelad. Det känns som om jag är flera personer. Jag lämnar den ena kroppen och flyr in i nästa... för att sedan lämna allt helt och flyga upp i taket. Så blir det när livet blir för jobbigt. Under ett tillfälle under helgen kände jag att jag levde här och nu. Det var när jag umgicks med min älskade brorsson. Han får mig att känna kärlek. En såndär obeskrivlig kärlek. Jag är så glad för att han finns och berikar mitt liv med så mycket gott. Jag är hans gudmor och det känns som något väldigt speciellt. Något fint.

Snart måndag och ny arbetsvecka. Blir bara en kort vecka eftersom det är midsommarafton. Det känns bra. Imorogn ska jag träffa min psykolog och fjärde gången. Det känns fortfarande obehagligt. Jag känner mig rädd för att gå dit. För att öppna mig. Jag har bestämt mig för att ändå ge det en chans. Inte ge upp bara för att jag inte känner att vår kemi stämmer till 100 %. Det tar ju ett tag att lära känna en ny människa, som dessutom ska få ta del av hela ens liv. Det är lite skrämmande, men jag ska försöka.

I veckan ska jag träffa in kusin som jag inte träffat på massor av år, det ska bli spännande.

Nu sova!
Godnatt!