skymningsängeln

Då har vi gjort bort oss igen. Socialarbetarna omhändertar barn utan anledning. Åter förs debatten om socialtjänstens undermåliga utredningar och agerande. Den här gången omhändertogs två barn i Sandviken. Tyvärr tror jag inte att de skräckexempel som lyfts fram i media leder till ett ökat skydd för barn och mer stöd till deras familjer. Medias bild förstärker en polariserad bild av socialtjänsten. Å ena sidan: ”det händer ingenting om man anmäler till socialen, så det är ingen idé att jag tar kontakt”. Å andra sidan: ”jag törs inte anmäla till socialen, för tänk om jag har fel. Tänk om de tar barnen och jag raserar en hel familj. Det vill jag inte ha på mitt samvete”. Jag menar inte att kritiken mot socialtjänstens agerande alltid är obefogad. Av erfarenhet vet jag dock att det som kommer fram i pressen ofta ger en skev bild. I media framställs tämligen ofta den enskilde socialsekreteraren som en fyrkantig och inskränkt myndighetsperson som sitter på sin kammare och fattar beslut i ett vakuum. Min verklighet är en annan. Runt handläggaren finns både kollegor, teamledare och chef. Man diskuterar och lyfter fram olika alternativ innan ett beslut fattas. I nästa led har vi våra politiker och rättsliga instanser som beslutar om större ingripanden i människors liv. Socialsekreterarna är engagerade och vill göra ett bra jobb. Utredarrollen är svår och många socionomer vill inte jobba på utredningsenheterna på grund av den höga arbetsbelastningen. Det medför att erfarna och duktiga medarbetare slutar. Det blir få kvalificerade sökande till lediga tjänster och kompetensen på utredningsenheterna utarmas. Socialtjänsten tenderar att framstå som boven i dramat. Men vi får inte glömma att du och jag kanske har träffat de här barnen flera år innan socialtjänsten kom in i bilden. Det förebyggande arbetet börjar långt innan barnet blir känt hos socialtjänsten. Det förebyggande arbetet börjar hemma i stugorna. Hemma i min villa och i din lägenhet. Runt grannens köksbord. Min fulla övertygelse är att många övergrepp kan förhindras om vi slutar att vara fega. Om vi vågar se våra medmänniskor och vågar fråga. Rädslan för eget obehag sätter munkavle på vårt civilkurage. När en anmälan kommer in till socialtjänsten är ju skadan redan skedd. Ett barn har redan farit illa. Om vi vågar prata med varandra om våra upplevelser, vår historia och våra värderingar skapar vi tillsammans ett sammanhang som möjliggör en annan förståelse för den vi möter. Om vi vågar fråga kanske vi också undviker att dra förhastade slutsatser. Det vi tidigare funnit märkligt kan få en helt naturlig förklaring. Vi möter alla de utsatta barnen. Barnen som vet alldeles för mycket om livet. Vissa undersökningar pekar på att 5 procent av alla vuxna i Sverige har varit med om någon form av sexuellt övergrepp som barn. Andra undersökningar visar att drogmissbruk förekommer i ungefär 20 procent av alla hem, att 10 procent av alla barn har bevittnat våld i hemmet och att hälften av dessa även själva har blivit utsatta för våld. Det är svårt att tyda forskningsresultaten, då exempelvis missbruk och övergrepp definieras på olika sätt i olika undersökningar. Mörkertalet över barn som far illa och utsätts för olika former av övergrepp är dock troligen stort. Jag har genom åren mött idag vuxna individer, som har berättat om hur de som barn försökte uppmärksamma vuxenvärlden på att de for illa. Kalle uppsökte skolsköterskan ett par gånger per vecka, eftersom han hade ont i sina knän och hade blåmärken. Han skyllde på att han spelade fotboll och ramlade mycket. Verkligheten var en annan. Hans styvfar utnyttjade honom sexuellt. Blåmärkena orsakades av att Kalle fick tillbringa sin fritid på knä medan hans styvfar förgrep sig på honom. Kalle ville att skolsyster skulle fråga honom mer om vad som hänt eftersom han ville men inte vågade berätta. Ingen vågade fråga, trots att Kalle är övertygad om att flera vuxna i omgivningen förstod att någonting inte var som det skulle. Sedan har vi Stina vars mamma drack stora mängder alkohol. Stina berättar att hon brukade gå hem till några snälla grannar när modern var full. Grannarna förstod att hon inte hade det bra hemma, men frågade henne aldrig vad som var fel. Ingen av grannarna tog heller kontakt med socialtjänsten. I vuxen ålder har Stina funderat mycket på om hennes uppväxt skulle ha blivit annorlunda om någon av grannarna hade haft modet att kontakta socialtjänsten eller åtminstone konfronterat hennes mamma. För att kunna hjälpa barn som far illa måste vi börja med oss själva. Vi måste våga ställa de obehagliga frågorna, hellre en gång för mycket än inte alls. Även om den unge inte berättar om sin situation första gången frågan ställs, så ökar sannolikheten för att han eller hon ska berätta nästa gång en vuxen visar ett genuint intresse. Den första som träffar de utsatta barnen är inte socialsekreteraren som tar emot anmälan. Du och jag har redan träffat dem i skolan, sett dem i trappuppgången och hört våra ungar berätta om dem. Therese Linejung Socionom på Barnahus i Eskilstuna